Hösten 2019 stöter jag för första gången på Vår förening. Det är i samband med ett möte inom min egen kör, Akademiska Damkören Lyran, som jag får höra om Finlands första damkör. Fram tills dess har jag aldrig hört talas om någon första damkör överhuvudtaget. Faktum är att jag aldrig ens tänkt på att det måste finnas en första damkör.
Mitt intresse väcks. Hur kan det komma sig att en damkör grundats så tidigt men att ingen brytt sig om att upplysa resten av världen om saken? Varför visste inte jag, som i allra högsta grad kan beskrivas som en körnörd, om detta?
Jag bläddrar i boken ”Finlandssvenska musikfester under femtio år” där Otto Andersson skriver följande rader: "Vårföreningen har sin särskilda plats i körsångens historia, därför att Topelius för den skrev flera sånger".
Jag låter detta stå för sig själv.
Jag ramlar av en slump över en gammal porträttbild från 1864 som jag hittar genom en sökning på Helsingfors stadsmuseums webbsida. På bilden sitter eller står sju kvinnor klädda i svart: Ellen Nervander, Inna Haeggström, Augusta Cadonius, Aina Topelius, Fanny Decker, Ada Linsén och Thérèse Decker. Vår förening. Vårföreningen.
Jag konsulterar internet: Finland första damkör. Ingenting. Vår förening. Ingenting.
Månaderna går och jag har nästan accepterat att Vår förening kommer att förbli en parentes i mitt anteckningsblock på mitt skrivbord, när jag en söndag i mars öppnar Hufvudstadsbladet och möts av en essä om Finlands första damkör. Vår förening. Skribenten heter Sakari Ylivuori och är doktor vid Sibelius-Akademin och för tillfället verksam som forskare vid Nationalbiblioteket. Jag bokar in en intervju med Ylivuori och frågar honom hur det kommer sig att ingen före honom tänkt tanken på att forska i ämnet.
Ylivuori berättar att han gled in på Vår förening lite av en slump. Från början var han inställd på att skriva en bok om Thérèse Decker (Hahl) eftersom han var intresserad av hennes liv. Decker var dirigent i Vår förening, skrev flera arrangemang och var dessutom en mycket duktig sångare som till och med ska ha uppträtt på operan (Suomalainen ooppera eller Finska operan).
– Jag började gå igenom arkiv och sökte information om henne. Sen hittade jag Vår förenings arkiv med sångarnas brevväxling och dagböcker. Det tog faktiskt ganska länge innan jag fattade att det här är det mest intressanta: Att det finns en hel kör som man inte vet så mycket om.
Vår förening grundas
Sju unga kvinnor gör historia då de i mars 1864 grundar sin egen sångförening. De utser den 22-åriga Thérèse Decker till dirigent och börjar med att sjunga manskörssånger som de arrangerar om.
För att grunda en damkör år 1864 behövs en stor dos mod och en gnutta djärvhet. En kvinna på den tiden skulle helst inte göra för mycket väsen av sig och istället koncentrera sig på att sköta hemmet.
De sju kvinnorna som skulle komma att utgöra Vår förening har ändå andra ambitioner. De vill bli någonting.
– Sångarna var ganska unga, de var kring 18 år och hade just gått ut fruntimmersskolan. De talade mycket om hurdant livet kommer att bli och de var osäkra kring vad som kommer att hända.
En viktig förutsättning till grundarnas intresse och kunskap för körsång var deras utbildning vid Svenska fruntimmersskolan i Helsingfors.
Sång och musik var nämligen en central del av kvinnornas utbildning och damerna sjöng flerstämmigt och ofta. Men inte offentligt.
– Det var överraskande för mig att de i skolan sjöng trestämmigt och musikutbildningen verkade ha varit ganska ambitiös. Man säger att Vår förening var Finlands första damkör, men faktum är att det har funnits damkörsmusik tidigare. Men innan Vår förening var damkörsmusiken inte offentlig och allt skedde inom skolans väggar, berättar Sakari Ylivuori.
Ylivuori poängterar att musikutbildningen i skolan var en förutsättning för att Vår förening kunde bildas eftersom kvinnorna hade kunskapen som behövdes. De kunde skriva musik och läsa noter. I början av körens verksamhet sjöng kören främst manskörsarrangemang som de hade arrangerat om eftersom det inte fanns damkörsmusik.
Men steget till att sjunga offentligt som kvinna var stort, berättar Sakari Ylivuori. Det här kommer fram i brevväxlingen mellan koristerna och syns också i körens verksamhet: de ordnade endast en offentlig konsert under sin fyra år långa aktiva karriär.
– När man läser sångarnas brevväxling och Aina Topelius dagbok så förstår man att det var en ganska stor grej att de sjöng inför en publik. Under den tiden var det män som sjöng på offentliga tillställningar. Att som damkör sjunga offentligt var inte alls självklart. I sin dagbok funderar Aina Topelius bland annat på om det faktiskt är acceptabelt att hon som kvinna sjunger för en publik och att hon njuter av det.
Damerna i kören brukade också sjunga tillsammans med några sångare från Akademiska sångföreningen. Sångarna bildade en inofficiell grupp, Lilla föreningen. Men detta samarbete var också aningen ”vågat” och Aina Topelius skriver också om saken i sin dagbok.
– Aina frågar sig själv om det är lämpligt att öva tillsammans med män, så det var en svår fråga.
Upplevde medlemmarna att de gick över gränsen?
– När jag läst vad medlemmarna skrev själva så skrev de inte så mycket om att de kände ett motstånd. Jag upplever att det fanns men var såpass inbyggt i strukturerna att man inte behövde säga det högt. Sångarna var rädda för vad folk talade om dem och de var oroliga för att förlora sitt rykte för att de sjöng med män och sjöng offentligt.
I sin dagbok skriver Aina Topelius bland annat om att det skvallrades om att sångarna i Vår förening skulle ha druckit alkohol tillsammans med herrar från Akademen, vilket inte var sant.
Erkännande från Pacius
Vad sjöng Finlands första damkör? Den frågan kan man ge ett ganska utförligt svar på eftersom Vår förenings repertoar till stora delar finns bevarad i SLS:s arkiv. För tillfället håller Ylivuori på med att renskriva körens noter så att repertoaren kan spridas.
– Kören var ambitiös och deras repertoar var intressant. De sjöng många sånger som man fortfarande känner till i dag, som ”En sommardag i Kangasala”. Men i körens repertoar fanns också många okända sånger och verk av kompositörer som man inte känt till sen tidigare.
Just ”En sommardag i Kangasala” med ord av Zacharias Topelius och tonsatt av Gabriel Linsén, är skriven för Vår förening. Dock skiljer sig det nuvarande arrangemanget från originalet, berättar Ylivuori.
– Sången skrevs ursprungligen för en solist och tre stämmor. Flera av Vårföreningens arrangemang var skrivna för en solist och med tre stämmor eftersom Thérèse Decker var en skicklig sångare som sjöng solona.
Många sånger på repertoaren var skrivna specifikt för Vår föreningen eftersom kören för det första var en damkör och för det andra endast hade sju sångare. Under körens verksamma år skrev bland andra Gabriel Linsén, Ernst Fabritius och Henrik Borenius musik för kören.
Ambitionsnivån i kören var hög och det går också att säkerställa 150 år senare. Akademens grundare, dirigenten och kompositören Fredrik Pacius efterlämnade några vittnesmål gällande körens nivå, som enligt honom var hög. Pacius hörde Vår förening sjunga under några privata tillställningar. Även Zachris Topelius och Carl Johan Moring, viktiga personer i körkretsarna i Helsingfors, bekräftade körens höga musikaliska ambitionsnivå. Kompositören Heikki Klemetti och konsthistorikern Emil Nervander har också yttrat uppskattande ord om kören.
Även Sakari Ylivuori, som noggrannt studerat körens repertoar, intygar att Vår förening var ambitiös.
– En del av sångerna var ganska svåra.
Sångarnas sångböcker skiljer sig aningen från de vanliga sångböckerna körer använder i dag. Varje sångare hade sin egen sångbok med den egna stämman och ett partitur saknades allt som oftast.
Ylivuori har alltså fått sammanställa alla enskilda stämmor till ett partitur. När han är klar med arbetet kommer alla arrangemang att finnas tillgängliga på nätet för vem som helst att använda. Några av sångerna finns också med i FSD:s nya sångbok Damernas lilla svarta. Publiceringen på nätet är möjlig tack vare stöd från Pacius minnesfond.
Kören upplöses
Den första och enda offentliga konserten som Vår förening ordnade, gick av stapeln i maj 1867 på Brunnshuset. Det var frågan om en välgörenhetskonsert som samlade en publik på 470 personer.
Efter konserten beslöt Vår förening att officiellt avsluta sin verksamhet, även om sällskapet ändå fortsatte sjunga tillsammans efteråt, dock endast privat. Varför slutade kören?
– Efter konserten var flera av sångarna förlovade och två av dem gifte sig 1867. Det gjorde allting svårare eftersom de förväntades stanna hemma och ta hand om hushållet och familjen och inte uppträda offentligt, berättar Ylivuori.
Dock har han kommit fram till att upplösningen av kören troligtvis också bottnar i någon form av oenigheter mellan Aina Topelius och Thérèse Decker. I brevväxlingen medlemmarna emellan insinueras detta problem, som Ylivuori tolkade som att Topelius, som var djupt troende, aldrig riktigt kunde acceptera att kören sjöng tillsammans och umgicks med män. Topelius kände också stundvis tvivel kring att sjunga offentligt medan det för Decker var självklart att uppträda som kvinna.
Thérèse Decker fortsatte också sitt offentliga musicerande och var den enda i kören som blev professionell musiker. Hon var en väldigt duktig sångare och kördirigent, och Jean Sibelius skrev en sång för Decker till hennes 60-årsdag.
Då man kommer in på körmedlemmarnas interna meningsskiljaktigheter och 150 år efter det skedda kan dra vissa slutsatser, inser man att de källor som Ylivuori haft till sitt förfogande varit exceptionella. Ylivuori har tagit del av intensiv brevväxling och dagböcker, och dessutom fått läsa om samma händelser ur sju personers perspektiv. Det här betyder att han uppfattar sig ha fått en ganska heltäckande bild och kunnat bygga upp ett trovärdigt händelseförlopp av det skedda.
– Jag har fått en ganska klar bild av hur de här människorna tänkte om varandra och kan konstatera att körmedlemmarna var väldigt olika.
Ylivuori berättar att det känns som att han verkligen fått en djup inblick i sångarnas personligheter och deras liv. Nästan som att han en gång hade känt dem.
– Jag har jobbat med det här projektet i fem år och fått ta del av mycket privata saker. De här personerna har blivit bekanta för mig och det känns nästan som att jag kände dem, fast jag vet att det inte är sant.
Vad har fascinerat dig mest?
– Jag tror att det är just tidsbilden. Arbetet har givit mig en inblick i en tid jag egentligen inte kan veta någonting om. Körmedlemmarna kommunicerade med varann per post, och om man skickade ett meddelande kunde man få svar redan samma kväll. Så mycket skrevs ner och det finns dokumentation om allt möjligt.
Körhistorien har skrivits av män
Vi går tillbaka till det faktum att Finlands första damkör nämnts med några meningar i körhistorien och att mången damkorist aldrig ens fått höra om Vår förening. Vad beror det här på?
Enligt Sakari Ylivuori fokuserar det mesta från 1800-talets körhistoria på manskörerna.
– Jag tror att den viktigaste orsaken är att våra historieböcker talar väldigt mycket om manskörer på 1800-talet: om man skriver om körsång på 1800-talet så är det manskörssång man menar. Men körlivet var betydligt rikare än så och manskörssången var bara en del av en stor helhet. Under 1800-talet fanns det många blandade körer och damkörer, och kvinnor sjöng mycket i skolor och i hemmen.
Ylivuori nämner också att den litteratur som behandlar ämnet är väldigt ensidig, närmast bristfällig. Exempelvis i Reijo Pajamos verk ”Laulun tenhoisa taika” som behandlar körsångens historia i Finland, nämns exempelvis inte en enda blandad kör från 1800-talets mitt. Istället ramas hela tidsepoken in av manskörssången.
– Men det är inte sant! Körmusik under 1800-talet var inte endast manskörssång. Det är viktigt att berätta om Vår förening eftersom vi måste få en mer balanserad och sann bild av 1800-talet, säger Ylivuori som för tillfället håller på att skriva en bok om de blandade körernas historia.
Ylivuori påpekar också att man ofta talar om manskörernas långa historia då de första manskörerna grundades i början av 1800-talet. Men redan år 1795 uppträdde åtta kvinnor i Åbo med Stabat Mater. Men det är någonting som verkar ha glömts bort i körhistorien.
Vad beror det här på?
– Det är väl kanske så att det är manskörssångare som skrivit historien.
Ett arv att vårda
Det var först i slutet av 1800-talet som damkörerna hunnit bli etablerade i vårt land. Tiden mellan Vår förening och 1890-talet är också förhöjd i ett lätt dunkel.
Vad lämnade Finlands första damkör efter sig och finns det något arv att tala om?
Enligt Sakari Ylivuori har en del av körens repertoar sjungits då och då också av andra damkörer, men han kan inte säga om Vår förening direkt inspirerade andra kvinnor till att bilda körer. Ungefär samtidigt som Vårföreningen grundades startade också en finskspråkig lärarutbildning i Jyväskylä, där de kvinnliga studenterna ägnade sig åt körsång. Damerna sjöng ändå inte ensamma på offentliga tillställningar, utan endast i blandade körer.
– Vi måste gå ända till 1870-talet för att de kvinnliga lärarstudenterna skulle sjunga offentligt utan män. Före det har jag inte stött på ett enda tillfälle där kvinnor skulle ha uppträtt offentligt med sång. Det säger ganska mycket om hur modiga sångarna i Vår förening var.
Foton: Helsingfors stadsmuseum