Höstsolens strålar lyser upp Ulf Långbacka där han sitter vid pianot och spelar. Tonerna av Debussy fyller vardagsrummet. Hans fingrar ömsom smeker, ömsom trycker tangenterna. Det ser så lätt ut.
– Det är något speciellt med Debussy och Ravel, ler han.
Vid det här pianot har han suttit otaliga timmar. Komponerat, övat och spelat för sitt nöjes skull. Hans fingrar stannar upp.
– Tyska kompositörer är också fina, men musiken är mera fyrkantig.
För att visa vad han talar om börjar han spela en tysk komposition. Fingrarna rör sig nu liksom mera bestämt på tangenterna.
Naturen ska höras i musiken
På vardagsrumsbordet står hemlagad
äppeljuice framdukad. Ett resultat av skörden från de sju äppelträden i trädgården utanför. Samtidigt som min blick fastnar på juiceförpackningen pratar Ulf
Långbacka om hur Debussy ville att naturen skulle höras i hans musik.
Vid årsskiftet går han i pension från tjänsten som kördirigent för Brahe Djäknar och Florakören, en tjänst han skött sedan 1991. Att fylla hans stövlar blir inte lätt.
Ulf Långbacka skrattar då jag säger det.
– När jag började var det lite skrämmande att ta över efter Gotti (Gottfrid Gräsbeck, reds not). Han var så karismatisk och hade gjort stora saker.
Helt och hållet pensionerad blir Ulf Långbacka inte. Tjänsten som kördirigent är en 50 procents tjänst. Åbo Akademi håller som bäst på att rekrytera en ny kör-
dirigent till den tjänsten. Den andra halvan, lektor i musik, fortsätter han att sköta tillsvidare.
– På våren ska jag jobba fyrtio procent. Jag har nog tänkt fortsätta jobba efter det, men har inte ännu riktigt bestämt hur.
Vad som händer med tjänsten lektor i musik efter att Ulf Långbacka inte längre sköter den, är ännu oklart.
På våren kommer han att dels undervisa, dels jobba med flera projekt, bland annat ett event till Aboagora, ett forum för dialog mellan konst och vetenskap. Det färdiga eventet framförs vid Sibeliusmuseet i slutet av augusti.
Barndomshem fyllt med musik
Under de senaste femton åren har beställningar på kompositioner trillat in i jämn takt.
Har du någonsin räknat hur många stycken du har komponerat?
Ulf Långbacka lutar sig tillbaka i soffan och funderar.
– Jaaaa, cirka 50 körverk, totalt cirka 70 stycken skulle jag tro.
Någon solklar favorit bland sina egna kompositioner har han inte, men nämner ändå två verk som sticker ut:
– Mässa i mångfaldens tid och Tipping point. Med de här verken tycker jag att jag kom ett steg framåt och publiken blev intensivt berörd av dem.
Ulf Långbacka är uppvuxen med musik. Han kan inte riktigt säga när musikintresset började, eftersom musiken alltid var närvarande i hans barndomshem i Vasa.
– Jag började spela piano när jag var sex år. Mina syskon spelade också, min syster violin och min bror är professionell trombonist.
Han vill ändå minnas att det var i 13-, 14-årsåldern som han på allvar började
lyssna på musik och upptäckte klassiska verk.
– Det knäppte till och blev en förälskelse.
Det var då han började spela i en blås-
orkester vid Solf musikskola, främst för att det var socialt roligt. Att spela piano eller klarinett hemma för sig själv var liksom inte riktigt samma sak.
Valde att bli dirigent
Musikstudierna inledde han vid Åbo
Akademi på 1970-talet.
– Jag studerade musikvetenskap och
utbildade mig samtidigt till pianolärare. Piano vid konservatoriet var ganska ensamt så jag gick med i BD, där blev jag vice-
dirigent ganska snabbt.
Innan han gick med i BD hade han aldrig sjungit.
1980 sökte han sig till Sibeliusakademin där han utbildade sig till kördirigent. På den tiden var det ganska ovanligt eftersom det inte riktigt fanns jobb som dirigent. Att satsa på att bli musiklärare kändes ändå inte rätt för den unga Ulf Långbacka, som kände att dirigering var mera hans grej.
Under studietiden vid Sibeliusakademin jobbade han också vid Grankulla musik-
institut och dirigerade flera körer.
– Tjänsten vid Åbo Akademi blev lediganslagen vid lämplig tidpunkt, och dessutom kände jag körerna i Åbo, så jag bestämde mig för att söka.
Att studera dirigering visade sig alltså vara rätt val i slutändan, nu kunde han jobba professionellt med det han brinner för, och få betalt för det.
Vad är det som gör att du brinner för att just dirigera?
– Som dirigent får man vara en person som får ägna sig åt att utöva musik i ett socialt sammanhang. Min drivkraft är att ha en möjlighet att hänge mig åt musik helhjärtat på heltid.
Han säger att också den sociala biten i ett arbete med körer är viktig.
– Med körer är det en fantastisk kombination av att göra något som alla mår bra av och som engagerar alla. Det tar fram människors bästa sidor.
Stämningen i kören
Hur mycket jobbet som dirigent handlar om atmosfären i kören var ändå en överraskning för Ulf Långbacka när han började. Han insåg snabbt att det är viktigt att sätta mycket tid på att jobba med stämningen i kören så att den upplevs som inkluderande.
– Det handlar om hur man behandlar folk, alla ska få vara med, minoriteter av olika slag. Alla ska känna sig välkomna. Det ska finnas en etisk grund för hur man är tillsammans.
Han säger att studerande i dag är mycket bättre på att tänka på sådana saker. De reagerar snabbt på sådant som de upplever som trakasserier eller mobbning. I dag påtalas det om någon betett sig dåligt på en fest.
Men också det faktum att körmedlemmar har olika musikalisk förmåga och inlärningstakt leder till en hel del avvägningar och funderande. En del lär sig snabbt, andra inte. Att vara dirigent är att vid sidan av det musikaliska vara en coach, en lärare och ofta en psykolog.
– Jag brukar ibland ventilera körarbetet med min fru som är psykolog, hon säger alltid något klokt, skrattar Ulf Långbacka.
Han pratar lugnt och ganska tyst, utan någon brådska. Kanske det lugna sättet avspeglar hans icke auktoritära natur.
– Jag gillar inte särskilt mycket att bestämma över folk. Ännu mindre om att disciplinera. Men det är roligt att se när folk lyckas, och när vissa fortsätter efter tiden i kören, och går långt inom musiken, säger han.
Text och foto: Pontus Anckar